Jag tycker att jag är för gammal att ha ett gosedjur i sängen. Men när nåt så fruktansvärt händer får man faktiskt ha det.

Denna krabaten (handdockan) köpte jag i Vietnam när jag och Y var där till minne av världens finaste vovve (som dock har fått konkurrens nu...) Bamse <3 Han är min tröst när jag är ledsen, när jag saknar eller när jag är allmänt nere. Som när farmor gick bort förra vintern och jag var ensam i Växjö fick han vara min tröst, när jag saknar min familj eller mina vänner. Likaså de har han varit senaste dagarna - en enorm tröst... Det är okej att gråta. Han sover i min säng just nu, annars brukar han få stå i fönstret och vaka över mig.